Framme på parkeringen vid förlossningen.
Nu hade jag riktigt riktigt j-la ont och tålamodet och humöret började påverkas.

Precis när vi stannat på parkeringen kom en rejäl värk.
Älsklingen skulle gå och köpa biljett till parkeringen och jag tyckte han tog såå lång tid på sig.
Tyckte det tog hundra år för honom, blev rätt irriterad där en sväng! ;)
När han äntligen kom tillbaka tyckte han att vi skulle skynda in men jag ville vänta.
Jag ville invänta nästa värk och "rida ut den" så jag slapp få en värk precis när vi var påväg in.

Väl inne så sviker mitt detaljminne rätt hårt.
Vi fick komma in på ett rum och vänta på att barnmorskan skulle hämta CTG.
Hon kom tillbaka rätt snabbt och ville att vi skulle förflytta oss till en förlossningssal direkt.
Jahapp, bara att lyda ! ;)

Bra precis vid 6-tiden kopplades CTG:n på.
Hatar när man får på sig CTG:n, man blir så låst och det slutar med att man stirrar sig blind på den.
Ville vara uppe och gå!

Vi pratade lite om hur jag ville ha det osv osv.
Jag berättade b.la att det som hjälpte riktigt bra sist var TENS.
Barnmorskan frågade om jag hade någon med mig ... VA ??
Jag såg ut som ett frågetecken!
Tydligen skulle "min" barnmorska hemma ha informerat mig om det och gett mig en sån att ha med.
Det har hon inte gjort ... hon hade inte yppat ett ord om det.
Så jag fick vackert vara utan helt enkelt!
Barnmorskan blev rejält chockad över att jag inte fått den infon. så det blev en hel del prat om det.

Eftersom jag blev utan TENS så började vi fundera på andra "lösningar".
Ja, bada var ju skönt sist men det kunde jag ju inte nu eftersom att vattnet gått.
Det fick helt enkelt bli en dusch!
Innan duschen undersöktes jag, 2 cm öppen ...
Mina tankar började snurra ... ska det bli lika segt denna gång?
Snälla gud låt det ta mindre än 27 timmar!!!

Vid 8-tiden letade jag mig mot duschen. Duschade i nästan en timma.
Mycket skönt men satan i gatan vilka värkar jag hade nu !
AJ AJ AJ !
Duschade länge länge länge och njöt av att det lindrade liiiiiiiite.

Barnmorskan undrade om jag ville byta om och sätta på mig "sjukhuskläder".
Jag frågade om det var okej om jag sa nej ...
Det var det! ;)
Jag HATAR sjukhuskläder och hatar att vara lättklädd bland folk!
Hon sa "Ja bara du inte vägrar klä av dig när bebis vill komma ut" hehe
Är man blyg så är man!
Det kändes sååå bra att få ha mina vanliga kläder!
Undra hur många som föder barn i sina egna kläder!? ;)
JAG ville iaf göra det och eftersom det var helt okej så fick det bli så.
SKÖNT! =)

Efter duschen la jag mig inne på en säng i duschrummet en stund.
Växlade sedan mellan sängläge och gå-bord.
Försökte stå och gå så mycket jag bara kunde hela tiden.
Funderade en stund på om jag skulle duscha mer eller inte men nej ...
Kände att det var dags att "få nå´t gjort!" hehe

När klockan var 9 bestämde jag mig för att nu skulle jag inte lägga mig ner en enda gång förrän det hände något drastiskt.
Så jag stog och gick med gå-bordet konstant i typ en och en halv timma(?).
Älsklingen masserade ryggslutet på mig så fort det kom en värk.
Exakt som sist så satt 90% av värkarna i ryggslutet.
Fruktansvärd j-la smärta som inte alls går att sätta ord på.
Men man klarar det och man överlever! =)

Varje gång det kom en värk vek sig benen på mig av ren smärta men jag vägrade lägga mig ner.
Här skulle det bli barn och jag VÄGRAR låta det gå 27 timmar igen!

Barnmorskans ord ekade i huvudet på mig:
"Varje värk du lyckas stå upp ger dubbelt så mycket mot för om du ligger!"
Det hjälpte mig att fortsätta orka stå och gå även fast smärtan nu var näst intill olidlig!!
Började bli riktigt trött och även få lite näringsbrist då jag inte lyckats äta ett dugg, mådde mest illa!

Letade mig tillbaka till förlossningsrummet och nu var smärtan nästan FÖR MYCKET.
Kände att jag ville ha hjälp nu, behövde smärtlindring för att orka och få nya krafter!

Klockan var nu ungefär 10:30.
Barnmorskan undersökta mig och jag var öppen 4 cm.
Vi kopplade CTG:n, pratade smärtling och barnmorskan tyckte att det var dags för EDA nu!
För att jag skulle få vila lite och kanske få i mig lite mat.
Med skräckblandad förtjusning såg jag fram emot att få bli smärtfri en stund !
Sist jag fick EDA lades den fel och jag fick in massa luft i ryggraden ...
Inte bra alls och resulterade i 7 dagars fruktansvärd huvudvärk så jag inte ens kunde kliva upp.
Men jag intalade mig att såna misstag inte begås 2ggr på en och samma person.
Nu ville jag bara bli smärtfri!!

Barnmorskan tyckte jag skulle testa lustgasen sålänge till folket från kirurgen kom.
Sist gjorde den ingen nytta alls men det var såklart värt ett försök.
Jösses säger jag bara. Denna gång funkade den desto bättre kan jag lova! ;)
Blev nog en hel del tokiga saker sagda och det spelades flummig musik på radion som vi skrattade åt.
Vilket j-la rus! Värre än den värsta fyllan må jag säga.
Men verkligen en skön känsla och ett skönt "avbrott" från allt! ;)

Nu blev det snabba ryck och  snart dök den som skulle sätta bedövningen upp.
Att få en stor kanyl inkörd i ryggen är nog inget man skulle göra frivilligt i vanliga fall.
Men när man har såna här fruktansvärda värkar känns det bara som en befrielse!!

Nu var det bara att lyda order:
"Sätt dig på sängkanten, kuta med ryggen och rör dig inte en millimeter!"
Lutade mig mot bröstet på älsklingen som höll ett stadigt grepp om mig.
Nu är det BLIXTSTILLA som gäller!

Orden ekade i huvudet och jag upprepade dom för mig själv hela tiden.
STILLA, STILLA, STILLA! INTE rycka till, inte reagera! STILLA, STILLA, STILLA!!
Andades lustgas och koncentrerade mig fullt på andningen och att SITTA STILLA!
Älsklingen var ett underbart stöd där han satt framför mig och höll om mig!
Det gick riktigt riktigt smidigt må jag säga!!

När klockan var 11 var EDA:n lagd och klar. Allt gick fint!
Jösses så underbart! Skickade lite sms och uppdaterade dom som skulle uppdateras. =)
Åt, drack, skojade med älsklingen och det var bara såå skönt att få vila från smärtan en stund!!

Barnmorskan talade om att bebis "åker ner" dåligt i förlossningskanalen.
Vid varje värk "ska" bebis åka ner lite men det gjorde hon inte. Inte så mycket som man önskar iaf.
Absolut ingen fara för bebis eller så men jobbigt för mig.
Det betyder ju ordagrandt att varje värk är "förgäves" och ger inte det den ska ge liksom.
Började ana oråd och det kändes lite hopplöst .. ska det ta 27 timmar igen!?

Fortsättning följer ...